Välkomna till Fallskärmsklubben SYDs blogg!
Jag som främst driver bloggen under 2024 är ordförande på SYD och heter Jeanette.
Då jag är lite av en eremit vet jag inte hur det fungerar på andra hoppfält i Sverige men hos oss är det magiskt. Vad jag sett och fått vara en del av under de här 9 åren kommer jag aldrig kunna beskriva men jag är ganska tyst och tittar mycket så vissa saker har blivit tydligt för mig.
Mod får man av att veta att någon fångar en när allt inte går som det ska.
Ordföreri och andra styrande roller faller inte så naturligt för mig då jag knappt kan överrösta en humla men jag har tillräckligt med tålamod för att pilla upp knutar på styrlinor. I Sveriges tråkigaste stad samlas alla möjliga människor och det finns plats för det mesta. När vi kommer till hangaren på morgonen börjar pusslet läggas. Synkroniserade människor som är i nuet kräver inte så många ord för att det pusslet ska lägga sig av sig själv – vem styr flygplanet? vem packar elevskärmen? Visst kan det kan vara så att vi inte alltid plockar undan våra burkar men om någon känner en droppe så formas en armé där alla vet vad de ska göra för att få in flygplanet så snabbt som möjligt. När ljudet av ett gummiband som spricker hörs på packmattan brukar det flyga gummiband från alla riktningar. Om det kommer ett tack tillbaka eller inte spelar inte så stor roll – prioritera att packa så vi kan hoppa igen.
Varje dag jag är på fältet missar jag att säga ordet hej till minst hälften av alla där, men där finns en självklarhet i relationerna där som gör att kallprat och kutym inte alltid behövs.
Hangaren i Eslöv har lärt mig väldigt mycket men den har framförallt öppnat upp nya sätt för mig att relatera till mig själv och till världen. Det jag förr såg som misstag ser jag nu som lärande. Jag är glad när ni går ifrån er första medvindslandning och jag förstår att mina varnande ord inte har alls samma effekt som att klota på en åker för att man var distraherad inför hoppdagen. Såklart kan vi undvika det mesta genom att lyssna på varandra, men det är inte alltid det blir så. Var är du då?
Respekt för mig har ingenting med kunskap och skills att göra längre utan kretsar snarare kring vissa frågor. Står du bredvid mig när jag gör fel? Lyfter du mig när jag klagar på mig själv? Får jag lov att vara människa runt dig?
Vi lär oss inte bara att sträcka på benen för att flyga framåt, vi ger varandra ett ställe att växa på.
Märkligt inlägg.. mhm..